Det är inte en vanlig måndag. Det är en alldeles unikt usel måndag. Det började vid lunchtid då jag upptäckte att jag glömt matlådan hemma på köksbänken. Hann inte handla lunch så slängde stående i mig två torra knäckebrödskivor vid diskbänken. Det blev ingen ost till. Den hade någon ätit upp. Lätt irriterad flög jag in i nästa möte, och nästa och nästa och nästa. Det sista drog ut på tiden så jag kände i slutminuterna att jag långsamt började arbeta upp en sån där jobbig otålig energi. Jag kände maktlöst hur den spred sig i rummet. Jag kunde inte hjälpa det. Det började osa ur mig, som rök när elden långsamt börjar nå de fuktiga träbitarna.
Väl i bilen på vägen hem kom jag på att jag hade glömt middagens huvudingrediens och förstod att jag måste åka förbi närbutiken på vägen hem. Jag såg på klockan och tänkte att jag borde hinna det, innan jag slängde ihop middagen och fick yngsta sonen till träningen. Jag hastar in i närbutiken, med lätt tunnelseende och hastiga andetag. Försöker lugna ner mig, tar raska steg. Man ska nog inte springa i en matbutik, tänker jag.
Jag är snabbt vid kassan och analyserar kassaköerna. I den ena; en äldre dam med överfull korg. I den andra; en ung kvinna utan mycket i händerna, ser faktiskt inte vad hon ska köpa. Väljer den unga tomhänta kvinnans kö. Nöjd med mitt val försöker jag lugna ner hjärtklappningen och min mage som nu börjar kurra som en desperat gravid kvinnas craving efter föda. Känner att jag börjar bli kissnödig också. Fan. Glömde gå på toaletten innan jag åkte hemåt. Försöker samla mig och söker frenetiskt efter en lugnande inre röst. ”Snart din tur” säger rösten ”det här fixar du bra”.
Nu går tomhänta kvinnan fram och jag ser henne i profil. Hon ser trött och sliten ut. Ögonen är rödsprängda och lite insjunkna och jag ser även att hon inte har sin mest uppklädda dag. Något ser lite off ut, men jag kan inte sätta fingret på det.
”Kan jag få ett paket cigg?” Säger hon långsamt och lyckas på något sätt överartikulera orden samtidigt som hon sluddrar lite.
”Vilket märke?” Undrar kassörskan. Hon är imponerande lugn och vänlig. ”Titta här ovanför så ser du vad du har att välja på”
Och kvinnan tittar. Och tittar. Och tittar.
Det är här jag känner att denna måndag kommer gå till historien. Jag står trött, hungrig, kissnödig och stressad och ser hur kvinnan i ultrarapid väljer mellan märkena. Jag valde fel kö. Idag av alla dagar.
Kvinnan väljer och hela min kropp andas ut och slappnar av. Då tar hon fram en stor påse med mynt ur jackfickan. Nu börjar explosionen långsamt byggas upp. Som ett dovt muller långt långt inifrån mig. Kvinnan börjar lååååååångsamt stoppa i mynten i kassan. Hon räknar tyst för sig själv. Räknar. Räknar. Räknar.
Det känns som att jag har tre alternativ; få ett hysteriskt utbrott, svimma eller släppa allt och bara springa därifrån mot en mackmiddag.
Min kropp rör sig inte.
Kvinnan räknar, stoppar i, stoppar om mynt som farit igenom, stoppar i.
Mynten tar slut.
”Det fattas 2 kr” säger kassörskan.
Då är det som om att allt tystnar. Som ett vakuum. Som brisens sista andetag innan stormen. Som mellanrummet mellan inandning och barnets skrik.
Min hjärna gör en flip värdig en kvantumdatum; på en millisekund ser jag framför mig hur kassörskan returnerar köpet. Hur alla pengar far ut ur kassan, tillbaka i uppsamlingskärlet. Hur mynten fyller den och hur kvinnan i slowmotion plockar och samlar upp mynten, från skålen, från golvet. Låååångsamt.
Min hjärna och kropp synkroniseras igen, kroppen tar ett steg fram och jag hör mig själv säga;
”Jag tar det”. Mitt kort blippas och jag får ett skyggt tacksamt leende från kvinnan.
Det var inte en ädel handling. Det var inte en handling av vänlighet eller kärlek till min nästa. Det var min kropp och min mun som tog kommandot och agerade för att undvika en publik härdsmälta i närbutiken.
Det var troligtvis ett av mitt livs största ögonblick av behärskning.
Jag fortsätter hemåt. Försöker andas djupt och långsamt. Försöker tänka lugna snälla tankar. Jordar mig och försöker hitta mig själv. Det går ok.
Det blir såhär ibland. Det spelar ingen roll hur harmonisk du är. Om du mediterar i år. Om du djupandas, yogar, når högre nivåer av dig själv. Du är en människa. Du har en kropp. Du lever. Vi hamnar alla i situationer där vi av olika anledningar tappar fattningen. Tappar balansen. Tappar oss själva. Det viktiga är inte att inte hamna här, utan vad som kan hjälpa dig att behärska dig. Att hantera situationen. Att undvika att explodera ut din frustration över din omgivning.
Den allra bästa tekniken för detta är jordning. Jordning förankrar oss och hjälper oss också att släppa negativ tung energi. Den får oss i fysisk, mental och känslomässig balans. Förutom jordning så hjälper även fortsättningstekniken Rosor dig att göra dig av med känslor och tankar som du vill släppa. Här på Neomilia finns alla dessa tekniker för dig som vill lära dig. Hör gärna av dig till oss om du är osäker på vad som skulle passa just dig, just nu, i ditt liv.
Och glöm inte att andas.
Ta hand om dig.
Kommentera