Bakgrund
En dag fick jag upp en scen i huvudet: Najwa ligger i sitt flickrum och försöker sova. Hon är trött efter ett pass på jobbet och högt tempo på universitetsstudierna. När hon dåsar till drömmer hon om en tjej med burrigt hår och ögon som nålar, som ropar på hjälp, är fast, är desperat. Och jag skrev första kapitlet av In i dödens väntrum.
Handling
Theas kille har precis gjort slut med henne (igen). Hon är tvungen att flytta tillbaka till sitt rum i pigkammaren på hennes farmors hus. Huset är flera hundra år gammalt och ger henne gåshud. Det känns som att något bidar sig tid, smyger i de ekande rummen.
Hon försöker bita ihop men sömnbrist och ångest får henne att tappa det då och då. Inte heller hjälper det att hon har världens tråkigaste jobb i videobutiken för klassiska skräck och fantasy filmer.
En dag får hon veta att hennes terapeut, blomsterhandlaren och hennes ex har fått just de problem som hon i utbrott av ilska önskat att de hade.
Har hon råkat kasta förbannelser över dem? Finns förbannelser på riktigt?
I en annan del av Stockholm lever Najwa med sin mamma, pappa och systrar. Najwa kämpar efter att sköta sig och leva upp till alla förväntningar som finns, men en svag röst inuti henne längtar efter något annat. På sista tiden har hon börjat få syner och hon drömmer om en ung tjej med tjockt burrit hår som behöver hennes hjälp. Vem är tjejen med arga ögon? Finns hon på riktigt och vad vill hon?
In i dödens väntrum handlar om oväntade möten och att gå vilse i sfären mellan livet och döden. Den handlar om att tappa bort sig själv, att kämpa med ångest och egna och andras förväntningar och att vi i slutändan behöver varandra för att komma vidare.
Ett utdrag
De flesta missar den smala gränden. De går nerför gatan, blinkar och vänder blicken mot Mariatorgets liv och rörelse: mot folkmassorna, glasskiosken, cykelstället, blommorna, mot färgerna, rörelserna, ljuden.
Men vi andra. Vad möter oss som följer kullerstenarna? Vi som dras längre in, vi som anar något större?
Vi ser hur gränden breder ut sig i en fyrkantig stenbeläggning med kämpande grästuvor. Och i centrum växer en lind. Den robusta stammen är hög och bred och majestätisk och grenar nuddar husfasaderna och trädet sväljer solljuset som söker sig ner genom den fyrkantiga öppningen, skapar ett grönt tak av skugga och doft av löv och trä.
De vajande gröna löven, den grå stammen, den sträva stammen och knotiga grenar böjer sig, lutar utåt, uppåt, utåt. Det är som linden viskar, ssh, vad viskar linden?
De flesta skulle missa huset. De flesta skulle missa huset absorberade av det majestätiska trädet, den hypnotiska viskningen, grenarnas lätta rytm. Ögon dras uppåt, mot kronan. Hur skulle det vara att klättra till toppen, vad skulle du se? Skulle du se Riddarfjärden? Skulle du se in i oändligheten?
Men vi andra? Vad möter oss som följer kullerstenarna bortom trädet? Vi, vars ögon dras inåt, anar något större?
Vi ser en trappa av sten som leder till en enkel dörr av trä. Vi ser en grå fasad. Vi ser blyinfattade fönster. Rad på rad på rad med ljusgrå kanter. Vi ser en våning, två våningar, tre våningar. Rad på rad med fönster upp och över Mariabergets krön. Det är som att huset viskar i kör. Vad viskar huset?
Trappan är sliten och urholkad av tusen och tusen steg. Dörren är grå, oansenlig. Inget namn. Inget tecken. Ingen brevlåda. Fönstren är svarta, blanka. Det känns som om någon tittar på dig, någon tittar på dig, någon du inte kan se. Du ryser när du inser att någon tittar på dig inifrån husets djup.
Det är som att huset viskar, i kör.
Vad viskar huset?