Det var en gång en bagerska. Hon hade stora välformade händer som skapade de mesta utsökta bröd, bullar och kakor du kan tänka dig. Allt detta sålde hon i sitt lilla bageri vid torget som var mycket välbesökt av folk från hela landskapet. Bagerskan hade en man som var bokhållare och de levde ett gott liv i sitt lilla hus med sitt lilla bageri. Allt de önskade sig var ett barn.
De hade försökt länge, men varje gång ett litet liv formades i bagerskan, så tog det slut innan det hade sett världens ljus.
Åren gick. Bagerskan och bokhållarens små liv blev inte stora, ett efter ett efter ett, så rann de ur bagerskan. Bagerskan fortsatte baka och bokhållaren fortsatte räkna, tappra och kloka men livets färger mattades av. Det sjunde lilla barnet växte och såg tills slut dagen som den gladaste lilla flicka de sett. Hon hade bagerskans ljusa lockar och bokhållarens långa fingrar.
Allt var gott i den lilla familjen som döpte sin dotter till Snö.
Det gick ett år. Det gick två.
På det tredje året gick bagerskans far ut för att hämta tidningen. Hans fru sa: ”Var försiktig, det har regnat och plattorna är hala.” Fadern halkade och föll illa, så illa att han inte reste sig igen.
Bagerskans mor var en stark kvinna, full av liv och livskraft. Men att förlora sin livskamrat genom lite regn på en trädgårdsplatta kan få den starkaste att förlora sin kraft. Hon blev trött och tom, och tappade sin livskraft.
Det tredje året gick.
På det fjärde året blev modern inte starkare utan svagare och svagare. Hennes kropp slutade att lyssna på henne och hennes ben slutade stötta hennes gång. Hon sjönk djupare och djupare in i sjukdomen och orkeslösheten tills hon en dag inte vaknade mer.
Bagerskans sorg formades till en djup fjällsjö, med kallt kristallklart vatten att spegla sig i.
Då Snö var fem år fick hon en förkylning som inte ville vika. Hon var sjuk i många dagar och tillslut tog bagerskan och bokhållaren med sig henne till stadens läkare. Läkaren sa: ”Det är ett ont ting som satt sig i hennes blod och som inte kommer försvinna. Vi får försöka med medicin.” Och de försökte och försökte. Men blodet blev svagare och svagare så att flickan till slut var en grå utmärglad kopia av sig sig själv. Hon orkade inte leka och hon orkade inte sjunga. Hon låg bara i sin säng på sjukhuset och såg ut genom fönstret.
Snö sa till sin mamma: ”Jag vill springa och känna solen igen mamma.”
Sen blundade hon och såg aldrig upp igen.
Bagerskans fjällsjö av sorg fylldes på och fylldes på. Men hon fortsatte baka. Hon fann tröst i bakningen. I att hennes händer formade de mest utsökta bröd, bullar och kakor. Att så många kom för att smaka och köpa. Hon bakade hela nätterna för att på morgonen kunna stå i butiken och sälja och se hur glada alla blev av att få smaka på och köpa hennes bakverk.
Bokhållaren var trött och grå och ledsen. Han sörjde djupt och saknade bagerskan i sin sorg. ”Baka lite mindre” sa han. ”Du behöver inte sälja så många bröd, vi kan stänga bageriet och resa och vila och trösta varandra”.
Men bagerskan ville inte resa, trösta och vila. Allt som hjälpte var att baka. Fjällsjön hade växt till ett stort svart oändligt hav av sorg. Hon vågade inte spegla sig i det och hon vågade inte doppa sina fötter i det. Det var så stort och mörkt och skrämmande. Hon var rädd för att hon om hon speglade sig i det skulle hon dras ner i det svarta djupet, tappa orienteringen i det kalla vattnet och aldrig ta sig upp till ytan igen.
Men inget av det här sa hon till bokhållaren. Allt hon sa var: ”Jag måste baka. Om jag slutar baka kommer folket gå till ett annat bageri, och då finns inget bageri kvar när vi kommer hem från resan”.
Och bagerskan bakade.
Och bakade.
Bagerskan hade två fina väninnor; balettdansösen och barnmorskan.
De båda sa; ”Ge oss dina recept så kan vi baka och sälja medan ni åker iväg på er resa och vilar.” Men bagerskan tänkte att de inte kunde baka lika goda bröd som hon, så hon tackade så mycket men fortsatte baka.
Och bagerskan bakade.
Och bokhållaren sörjde.
Vännerna sa: ”Låt oss hjälpa dig i butiken, så kan du vila lite på dagen, när du bakat hela natten”
Men bagerskan trodde inte att de kunde sälja hennes bröd lika bra som hon, så hon tackade och fortsatte sälja sitt bröd i butiken.
Och bagerskan fortsatte baka.
Och bokhållaren fortsatte sörja.
Bagerskans hav hade nu vuxit. Det var djupaste svart, det var bottenlöst, det var oändligt. Det var så svart att hon inte vågade spegla sig i det längre.
Bagerskan fortsatte baka.
Tills en dag då hon sa; ” Jag ska bara lägga mig ner och vila lite”.
Och bagerskan somnade.
Bagerskan sov i tjugo år. Hon sov djupt och drömlös.
När hon vaknade var det natt. Det stod någon vid sängkanten. Det var en lång smal man, med insjunkna ögon och svarta ögonhålor. Barnmorskan blev rädd. Hon hade aldrig sett honom förut. Men när han talade kände hon ingen rösten: ” Kan du komma upp nu så åker vi på en semester. Jag har en resa bokad till sol och värme. Det tror jag du skulle må bra av”. Det var bokhållaren.
Men bagerskan var så trött att hon inte orkade svara. Hennes hjärta längtade efter sin man som hon inte varit nära på så länge. Hennes hjärna sa till henne ”Upp med dig, du har sovit länge nog. Se hur sliten han ser ut. Res dig upp ur sängen nu för hans skull”. Men själen, själen var förtvinad och tom på energi, den klang och gnista den en gång haft fanns inte mer. Och det är själen som ger kroppen kraft, så kroppen, den kunde inte röra sig. Fast den ville. Den kunde inte heller prata. Så bagerskan såg på sin man, försökte svara, men det gick inte.
Och bagerskan somnade.
Bagerskan sov i tjugo år. Hon sov oroligt och rastlöst. Varmt och febrigt.
Hon vaknade av att hon måste gå på toaletten. Det var tyst i huset men när hon kom ut i sovrummet igen stod det någon i dörröppningen till hallen. Det var en lång graciös kvinna, med håret uppsatt i en nätt knut. Balettdansösen var en rättfram vän som alltid sa sin mening.
”Godmorgon” sa hon. ”Det är fint väder idag”. Och bagerskan gick ut i köket. Slog på vattenkokaren för att göra lite te till dem. Kroppen värkte och kändes tung. Rörelserna var långsamma, som under vatten.
När hon stod vid diskbänken och väntade på vattnet såg hon ut genom köksfönstret. Det var verkligen en strålande dag. Hon hörde balettdansösen ta fram koppar ur skåpen. ”Är du hungrig?” Frågade väninnan.
Men bagerskan hörde inte frågan. Hon undrade vad som hände ute på torget. Det var uppställda stolar och bord, blommor och fest. Hon kände igen många av människorna på torget. Och så såg hon en liten bokhållare springa i folkmassan. Sedan en till. Sedan såg hon bokhållaren. Och en kvinna klädd i vitt. Med en liten liten liten flicka.
Bagerskan såg på balettdansösen.
Väninnan som alltid hade så lätt att finna sina ord, var tyst och såg ut att kämpa med en formulering. Hennes ögon var plågade och trötta, fyllda av djupaste sorg.
”Bokhållaren gifter sig idag. Han har fått tre barn med sin nya kvinna, och efter att ha väntat i flera flera flera år, så gifter de sig nu idag”
Bagerskan kände plötsligt att hon återigen blev väldigt väldigt trött.
Vattenkokaren pep och slog av, men bagerskan bara såg på den.
”Jag måste bara sova lite till” sa hon.
Och bagerskan somnade.
Bagerskan sov i trettio år.
Hon sov djupt och tungt. Drömlöst och utmattad. Hennes sömn var så tung och matt att hon sov och sov men det hjälpte inte.
Hon vaknade av små små ryckningar i sitt hår. Som om någonting varsamt och mjukt drog henne i håret.Sedan kände hon att hon inte var ensam i rummet, hon hörde små mjuka röster. Fnitter. Omhuldades av en varm kvinnlig energi. Det första hon såg när hon öppnade ögonen var en liten barnmorska. Mjukt kastanjerött hår och pigga hasselnötsbruna ögon. Den lilla barnmorskan målade hennes högra hands naglar. När barnet såg att bagerskan tittade på henne sa hon stolt: ”Elvie ville ha blåa naglar, men jag är säker på att rubinrött är din färg.”
Då tittade bagerskan ner mot sänggaveln. Där stod barnmorskan och såg på henne med huvudet på sned och sa; ”Godmorgon! Nu blir det frukost!” Nedanför henne stod två små barnmorskor till och målade bagerskans tånaglar. De fick regnbågens färger; Turkosa, rosa, smaragdgröna, saffransgula samt jultomeröda.
”Så fint det blir!” sa bagerskan. Hon såg åt vänster. Där stod en liten barnmorska till. Det måste vara Elvie, tänkte bagerskan, för naglarna blev blå.
Bagerskan blundade och kände att en femte minibarnmorska lade ner hela sin själ i att ge henne de vackraste små flätor som sett världens ljus. Hon kände efter i hjärtat, och kände ingen avundsjuka, ingen sorg, bara glädje, över att hennes fina väninna hade fått inte bara en utan fem små flickor som förgyllde hennes liv. Bagerskan slöt ögonen och låg bara och njöt av att bli kärleksfullt omhuldad av fem flickor. Hon hörde barnmorskan komma in i rummet.
”Nu är frukosten klar!” sa hon.
Bagerskan var hungrig för första gången sedan hon somnat in, den där dagen för så många år sedan. Men det var så skönt att ligga där i sängen och bli ompysslad. Hon kände hur hennes hjärna, hjärta, kropp och själ slappnade av.
Hon såg på sin väninna.
”Jag ska bara vila ögonen lite till”
Barnmorskan la huvudet på sned och såg på bagerskan med sina varma kloka hasselnötsögon och sa:
”Vi tar hand om allting här. Vila så länge du behöver”.
Och barnmorskan somnade.
Bagerskan sov i trettio år.
På den 101:a dagen sen hon somnade första gången vaknade hon och kände sig utsövd. Hennes kropp var hungrig. Hennes hjärna undrade hur länge hon sovit och vad hennes väninnor gjort under tiden. Hennes själs klang och gnista började genljuda genom henne och virvla runt i önskan efter lek. Bagerskan hörde röster från trädgården. Många röster. Hon undrade om det var fest i hennes trädgård.
Hon gick genom huset och ut i bageriet. Där var det full aktivitet. En av barnmorskans döttrar stod och bakade hennes favorit bröd och genom dörren till butiken såg hon en liten balettdansös stå vid disken och ta betalt. Det var fullt av gäster i butiken. När hon kom ut i dörröppningen blev det först tyst sedan glädjerop: ”Hon har vaknat! Å så roligt att se dig! Har du ätit frukost?” Bagerskan kände igen många av kunderna och hennes ögon började tåras över att se alla välkända ansikten, och hennes väninnors små döttrar, som skötte hennes bageri och butik. Barnmorskan grät och kunde inte sluta.
En av hennes mammas väninnor kom fram och la armarna om henne med händerna fulla av näsdukar. Hon sa ”Kom så går vi ut i trädgården och ser till att du får i dig lite frukost”.
Och så gick det till när bagerskan äntligen vaknade efter hundra år av sömn. Hon åt sin frukost i vårsolen ute i sin trädgård, som förvandlats till trädgårdscafé. Hon njöt av solen, av brödet och av stärkande te, av att känna vårsolen torka hennes tårar. Hon njöt av att träffa sina väninnor, deras barn, sina vänner i staden och att få höra om allt som hänt medan hon sov.
När butiken var stängd, det blivit tyst och tomt i trädgården och hon var ensam igen med sina tankar såg hon en hög med lera i ena delen av trädgården. Den hade blivit över efter att en mur hade murats runt trädgårdscafét. När hon såg leran fick hon lust att skapa igen med sina händer.
Och det gjorde hon.
Bagerskan behövde inte längre baka, då barnmorskans äldsta dotter hade visat sig ha stor talang för bakandets konst och bakade de godaste bröd du kan tänka dig till butiken. Istället blev bagerskan keramiker och skapade de vackraste ting av vanlig lera. Hennes skålar, muggar och små figurer blev välkända och uppskattade av folk i hela landet och snart kom de resandes långväga ifrån för att se och köpa bagerskans, som nu var keramikerns, underbara skapelser. Hennes skapelser blev så välkända och uppskattade att de långt efter hennes död var mycket eftersökta.
Och vad hände med bagerskans hav? Havet var kvar och fortfarande stort men inte längre svart och skrämmande. Såsmåningom så inte bara speglade hon sig i det, utan dök och simmade i vattnet, utan rädsla. Och hon grät ibland för familjen hon mist och aldrig skulle få tillbaka.
Och från och med då,
så sov bagerskan när hon var trött och vilade tills själen kände för att leka.
Kommentera